Recension - Doctor Who: Third Doctor av Paul Cornell

Det här omslaget är slående vackert (även om Doktorn är lite väl storögd).

Nyheten om att Jodie Whittaker ska ta över huvudrollen i Doctor Who gjorde mig euforisk och väckte nytt liv i min Doctor Who-fandom. Jag bestämde mig för att ta en titt på vad som publicerats inom Doctor Who i serievärlden på sistone. Först ut: Third Doctor skriven av Paul Cornell.

Det passande med att återvända till Tredje Doktorns era är att hur mycket den utgående Doktorn, Peter Capaldis period har formats av den. Det som tydligast utmärkte Jon Perwtees tid i huvudrollen var hans samarbete med UNIT (för er nya till Doctor Who, tänk SHIELD fast FN-baserat) och introduktion av The Master som Doktorns ärkefiende. Under Tolfte Doktorn har vi fått The Master i form av Missy och UNIT som återkommande karaktärer. 

Det som gjorde mig mest intresserad att läsa den här serien var dock författaren. Paul Cornell är inte bara en klockren serieförfattare (Captain Britain och Knight & Squire bland annat) utan har en lång historia med Doctor Who. På 90-talet skrev han bland annat boken Human Nature som han senare fick adaptera till en av höjdpunkterna av David Tennants tids som allas våran favorit tidsherre. Han är dock ett udda val för den här eran av Doctor Who. Han har har tidigare uttryckt för Jon Perwees version av karaktären. "They exiled the Doctor to earth and made him a Tory" skrev han 1993 i en recension av ett gammalt Pertwee-äventyr. Han menade att Doktorns narcissism och vardagliga sexism fick honom att framstå som en konservativ gubbe. (För hardcore Whovians: "Just how tory is the 3rd Doctor").

Cornell tacklar den här aspekten av karaktären rakt på i serien. I en konfrontation med ett utomjordisk medvetande som beskriver sig själv som, "Confined. Forced to be what we are not.", svarar Doktorn med att säga att han känner igen sig. Doktorn fortsätter med att förklarat att: "Yet, I`m still here. Still pretending I care about Gentlemens Clubs". I sista numret finner sig Doktorn och hans vänner i 1800-talets London. Efter ett möte med den konservativa premiärministern Benjamin Disraeli beskriver han Doktorn nr. 3 som en "British Gentlemen", vilket Doktorn själv sen reflekterar över. "Those MPs thought I was a British Gentlemen. But you know, I`m not. I`m a citizen of the universe.". Cornell ser inte överklass attityden som en del av Doktorn och försöker hitta den kosmiska trollkarlen han (och jag för den delen) älskar inuti Pertwees tolkning av karaktären.

Det finns faktiskt också en del här för nyare fans. Cornells referenser sträcker sig både fram och tillbaka i tiden. Bland annat får vi träffa förfadern till en återkommande karaktär som gjorde sin debut i 50års jubileet. Huvudskurken visar sig dock vara en karaktär som inte synts sen 1967 och även om hans medverkan i berättelsen utgör en jättebra twist (och lite kul trivia med tanke på att karaktären själv härstammar från den avlägsna framtiden av 2017!) så kan sånt göra berättelsen svårtillgänglig för personer inte intimt familjära med Who-mytologi. 

Third Doctor Comics är en kul throwback till en svunnen period av tv-serien. Båda författaren och tecknaren gör ett bra jobb att återskapa känslan av ett avsnitt från 70-talet. Serien lyckas också hitta en värme hos karaktären som vi inte såg tillräckligt av i de faktiskt filmatiserade äventyren. Scenerna mellan Doktor III och hans assistent Jo är hjärtvärmande, och saknar helt den nedlåtande och misogyna tonen som ofta smög sig in i tv-serien.

Det här är enligt hans egen utsaga Paul Cornells sista Doctor Who-verk för han vill fokusera mer på egna skapelser. Doctor Who kommer vara en tommare utan honom. Han har varit en arg kritisk feministiskt röst inom Doctor Who sen innan jag fanns. Det är dock fullt förståeligt att han inte vill vara bunden av andras universum utan gå vidare och utforska sina egna. Som Doktorn själv säger i sista numret: "Change is a part of life itself. Change is life itself.". Det kan också vara värt att komma ihåg för de som klagar över våran nya Doktor.

//Jonatan